Hoppa till sidans innehåll

Dubbla SM-silver till Västerås Löparklubb! **Läs löparnas berättelser om loppet + se BILDER

17 APR 2011 15:26
Igår, 16 april, var det SM-premiär för ultralöpning! För allra första gången har ultra fått SM-status och distansen var 100 km. Västerås löparklubb ställde upp med tre deltagare och vann dubbla SM-silver genom Mikael Andersson och Kerstin Rosenqvist.
  • Uppdaterad: 22 AUG 2015 16:24

Finns även att ladda ner berättelserna under Arkiv/dokument.

Bilder från loppet som togs av Lisette finns att beskåda här

 

SM 100 km Tibro, 16:e april 2011


Mikael:

En månad innan tävlingen kände jag mig i riktigt bra form. Tempot och pulsklockan ljög inte. Mindre mängd men intensivare träning hade gett utdelning, tänkte jag. Allt ändrades över en natt… Jag åkte på kräksjukan. Det var allt som behövdes för att sätta mig ur balans. Flera överträningssymtom visade sig när jag återupptog träningen.  Jag fick ställa in mina intensivare pass och prioritera vila. Deltagande i Tibrotävlingen var inte längre en självklarhet.

Tack och lov hade jag dragit i nödbromsen i tid och några dagar innan tävlingen tog jag det avgörande beslutet att delta. Robban var spelklar sen länge och Kerstin anslöt i sista stund. Roger och Lisette följde med som support.

Mina målsättningar var att sätta personbästa (8:17), gärna under åtta timmar. Huvudsyftet var dock att uppnå en stor mängd utmattning. ”Gärna medalj, men först en rejäl kollaps!” som ultralöparlegenden Rune Larsson så klokt en gång sagt. Som nyfrälst anhängare av Central governor model (tröttheten-sitter-i-huvudet-långt-innan-den-når-benen/hjärtat/blodet-teorin), ville jag testa detta som jag redan tidigare själv upplevt utan att kunna förklara varför.

Tävlingen gick på en ca 7,1 km lång bana som skulle varvas 14 gånger. Första 50 km gick ganska lätt på 3:50 och det kändes inte omöjligt att kunna nå under åtta timmar. Ganska snart efter det fick jag en svacka och tappade tempo i ett par mil. Jag var ganska nöjd på en tredje plats när jag plötsligt blev nerpetad till fjärde innan vätskestationen. Han som löpt om mig stannade några sekunder längre vid vätskan än mig och då bestämde jag mig för att grilla honom rejält. Jag hade ca 30 km kvar och vände mig inte om förrän 5 kilometer återstod av loppet. Löparen var utom synhåll och tvåan i loppet som jag löpt förbi sågs heller inte till. Det krampade och ryckte lite här och där i benen, men det fick inte hindra mig.

Det blåste rejält hela tävlingsdagen och vissa delar av banan var ganska utsatta för motvind. Trots att jag var beredd att betala ett högt pris denna dag så kunde jag inte förmå mig att nå under åtta timmar, utan sprang i mål på 8:03:27 och fick ett officiellt SM silver. Väl i mål så fick jag veta att vinnaren i herrklassen (Anders Szalkai) och jag skulle bli tvungna att lämna urinprov för att utesluta doping. En representant från Riksidrottsförbundets dopingkommitté fick det tveksamt ärofyllda uppdraget att ha mig under konstant uppsikt tills jag lyckats klämma ur mig 0.9 dl urin.  En dusch, en hamburgertallrik, en prisutdelning, massa dricka, kaffe, lättöl och 2,5 timme senare hade han fullföljt sitt uppdrag.

  

 

Robert:

”Jag undrar vad jag gett mig in på”. Ingen bra tanke inför en tävling kanske, men den tanken har återkommit flera gånger sedan jag anmälde mig till tävlingen i Tibro.  Målet var att göra ”debut” på sträckan (jag har som längst sprungit 60 km), genomföra och försöka fixa maxtiden på 13 timmar. I bilen på väg ner till Tibro dagen innan tävlingen fick jag frågan om vilket mål jag hade och då vågade jag säga, under 12 timmar. Med 2 stycken 6 timmars lopp (Karlstad 6h i februari och Skövde 6h i mars) i bagaget så tänkte jag att det borde jag fixa.

När jag väl stod vid starten så var helt plötsligt tanken ”Jag undrar vad jag gett mig in på” borta . Nu var det fokus på att genomföra och göra mitt bästa. Första 60km kändes riktigt bra och jag hade trevligt sällskap med flera löpare. Lisette, Roger,  David  och många andra  hejade på, jättekul.  Efter 6 timmar hade jag sprungit 62 km. Därefter började en slags ”kamp” med en krånglande mage. Halvvägs ut på 10:e varvet så sa magen stopp.  Jag kräktes en hel del. Försökte dricka efter det, men det fungerade inte. Allt kom upp igen.  Kände mig riktigt svag när jag äntligen avslutade varvet. Jag fick i mig lite resorb och blåbärssoppa. Sedan var det bara att ge sig iväg igen. Vid vätske/matkontrollen vid varvningarna fick jag toppenbra stöd/support av Lisette och Roger. Kände efter hand att det fungerade bra med blåbärssoppa så jag bestämde mig för att fortsätta med det. 

Nu när magen fungerade hyfsat igen började en annan kamp. Jag började bli trött i både knoppen och kroppen. Det blev en hel del ”gångavsnitt” som blev längre och längre. På näst sista varvet så fick jag sällskap av ”gångaren” Christer som hade en jämn och fin fart (6.30-6.40) som passade mig utmärkt då. Jag hade varvat honom en gång tidigare men nu hade han ”gått” ikapp mig. Han hade också glada nyheter att berätta om mina klubbkamrater och informerade mig om att Mikael tagit en 2:a plats och att Kerstin också var på väg in till en klar 2:a plats.  Vilken injektion!!!  Nu var det bara bita ihop och försöka hålla sällskap med Christer sista sträckan. Jag kunde nu hålla jämn fart och gångavsnitten upphörde. När det var ca 1,5 km kvar kände jag mig så pass stark så jag kunde ta ut steget lite, öka farten och ”springa” in i mål. Vilken känsla…(Till historien hör också att en löpare som legat på behagligt avstånd bakom mig och som också var på väg in till målgång, började närma sig  ...)

Målgång. Klockan stannade vid 10:20:11. Vilken personlig seger!!!. Roger var snabbt framme och serverade mig en varmkorv med bröd och ett glas ”pucko”. Det satt perfekt efter 100km J.

 

 

 

 

Kerstin:

Egentligen skulle jag inte springa SM utan TEC helgen innan men redan i höstas började jag fundera på att byta 100 miles mot 100 km. Eftersom jag skulle jobba SM-dagen fick det ändå bli anmälan till TEC. Efter en radda förkylningar i början av året kändes 100 miles för långt och när sen min kollega erbjöd sig (hm, jag tvingade henne..) att ta min jour så bestämde jag mig med 1½ veckas varsel för att springa SM. Jag var sugen på att testa 100 km men att det var SM skrämde mig. Jag var supernervös och hade svårt att sova flera nätter före tävlingen. 

 

Inför starten stissade jag runt, varvade med att hälsa på alla ultravänner och knyta skorna om och om igen.. Raddade upp blåbärssoppeflaskor och energikakor i långa rader på vätskebordet. Till slut var det ändå dags att ge sig ut på banan och då lugnade jag äntligen ner mig. Jag sällskapade redan från start med Magdalena Elinder som jag lärde känna i Portugal och som jag visste borde hålla ungefär samma tempo som jag. Vi snackade och hade jätteroligt i flera varv. Funktionärerna tyckte att vi var lite knäppa som slösade energi på att snacka men det var det verkligen värt. Vi trodde nog båda att vi gick ut aningen för fort, vi låg väldigt jämnt runt 5:30min/km, men det flöt på fint. Eftersom det inte var så många startande i damklassen hade vi koll på våra medlöpare och visste att vi låg på 3:e och 4:e plats. Både jag och Magdalena fick superbra hjälp vid vätskestationerna så vi behövde inte slösa någon tid på att stanna utan kunde köra på i samma tempo hela tiden. Efter tre mil ungefär började jag känna mig lite öm i låren men i övrigt kändes det bra. Jag förstod att jag hade en bra dag och att jag skulle orka hålla samma tempo länge. Vi hade redan varvats av Anders Szalkai en gång och snart passerade även ytterligare några herrar, bla Micke som dagen till ära sprang extra snyggt. 

När vi passerade 50 km kändes det ändå rätt skönt att ha kommit halvvägs och när jag tittade på klockan fick jag en riktigt glad överraskning, vi passerade på 4:35! Jag hade stängt av min gps för att spara batterier och hade inte haft koll på att vi fortfarande höll så bra fart. Jag blev riktigt peppad av tanken på att jag kanske skulle kunna gå under 9:30. Ett par varv senare började det kännas lite mer i benen och nu började Magdalena tappa ork mer än jag så vi fick tyvärr dela på oss. Rätt snart fick jag en mental svacka. Jag vet ju att det brukar komma och jag var förberedd men det tar ändå på psyket att hålla igång när huvudet börjar ifrågasätta vad man håller på med. Jag hade fortfarande massa ork så jag började peppa mig själv och låta benen sköta sig själva och när jag passerade 2/3 av loppet kändes det bättre igen. När jag passerade 79 km började jag få rapporter om att jag närmade mig Torill som ledde loppet (tvåan hade fått kliva av redan efter 4 mil pga hälseneproblem). Jag bestämde mig för att strunta i det helt och hållet. Det spelade liksom ingen roll. Jag var så otroligt nöjd med att ligga tvåa och började fantisera om att jag kanske skulle få den där silvermedaljen. Lite stärkt blev jag kanske ändå för benen sprang på nästan av sig själva medan huvudet räknade ner km efter km. Näst sista varvet gick lite segt men var snart avklarat och sen var det ju bara sista varvet kvar. Åh vad glad jag var när jag gick i mål! Tiden 9:09:28 var dessutom bra mycket snabbare än vad jag någonsin hade vågat drömma om! Stort tack till Roger och Lisette, David, och alla andra som hejade på!

Skribent: Kerstin Rosenqvist

 

 Kontakta oss på This is a mailto link

och kolla även in oss på Instagram

Medlemsbloggar

 klicka in och läs!

har du någon? hör av dig!

Postadress:
Västerås LK - Friidrott
Lennart Wirsäll, Kryddgårdsgatan 3D
72460 Västerås

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info