Hoppa till sidans innehåll

Pärs Lapland Ultra 100 km


På träningspasset i tisdags (2013-06-25) funderade jag på vad jag skulle hitta på i helgen eftersom Annika skulle åka iväg med ungarna. Minst ett brutalt långpass var ju självklart. Jag hade läst om Lapland Ultra redan i slutet av 90-talet och fantiserat om att delta.

bild1

Idén kom alltså i tisdags att det nu var dax. Det visade sig att Annika inte alls skulle åka med ungarna över helgen så jag tvekade. Dagen innan start d.v.s. torsdag så bestämmer jag mig. Jag anmäler mig och hyr en bil samt tar ledigt från jobbet på fredagen. Jag anar att tio timmar bilkörning är dålig uppladdning så jag bestämmer mig för att åka tidigt. Klockan på fyra och tjugo över fyra sitter jag i bilen på väg mot Adak. Klockan tre på eftermiddagen är jag framme och hämtar ut min nummerlapp och får en plats att sova lite innan start.

2013-06-28 16.59.14

Det som inte syns på bilden är att bandet som ska spela har dragit ut el till sina förstärkare genom fönstret till vänster om det som skymtar på bilden. De börjar spela och låta i största allmänhet klockan fyra precis bakom mitt huvud bakom väggen. Så inte blev det mycket till sömn...

Det var två favoriter till segern. En del trodde på Johan Steene som bara verkar bli bättre och bättre. Med ett resultat på 32 mil på 48h ganska nyligen. Andra trodde på Henry Wehder som vann Trans Europe förra året och det efter att ha sprungit från Narvik i Norge ner till starten i Skagen och sedan till mål i Gibraltar. Han slog även banrekordet i Lapland Ultra 2006.

2013-06-28 15.22.53

Hoppborg och zorbingboll i vatten. Arrangören har utökat arrangemanget med annat än ultralöpning.

22.00 går starten och när alla står huller om buller och pratar smäller startskottet så var det bara sticka iväg. Jag springer och pratar med en kille som sprungit halvmara som längst innan och folk försvinner framåt. Jag håller mig cool och tänker att det är några mil kvar att springa fort på om det känns bra. Efter två mil har alla femmor gått på ca 27 minuter och jag tänker att nio timmar känns rimligt att sikta på.

Halvmarakillen börjar inse att det går lite fort och släpper. Jag kommer i fatt nästa som direkt säger att det går för fort. Jag tar sikte på två ryggar en bra bit fram och ökar lite. Efter fem km är jag i fatt och springer och pratar med dem fram till 30 km. Då börjar båda sacka samtidigt så jag fortsätter själv i samma fart med 27 minuter per femma. Jag visste att jag då var trea och att se någon mer framåt var osannolikt även om jag inte då kände till varken Johan Steenes eller Henrys meriter.

2013-06-29 13.45.41


Så här fina var stationerna, allihop pyntade med ballonger.

Banan går på grusväg av skiftande kvalitet genom moln av myggor och det är  ganska kuperat. Innan start hörde jag om en backe den sjunde milen och försökte längta efter den.
Jag visste att gruset skulle ta slut och att det skulle bli asfalt. Jag började hata grusväg. Fyrtio km, femtio km, när tar gruset slut? Femtiofem km aaahhhh var är asfalten.  När asfalten till slut började blev det motvind och så långa motlut att jag längtade tillbaka till gruset.

Snart framme vid 70 km där backen ska komma. Jag ökar lite innan backen för att för att inte tappa för mycket. Nio timmarsmålet har jag släppt nu och 9:30 känns som en bra tid att sikta på. Nu börjar backen,  nä det kan inte vara den. Nu börjar den, nä inte den heller. 7.5 mil och ingen backe värre än  någon annan, men upp och ner hela tiden. Efter en kilometer med obruten nedförsbacke var det ingen tvekan, vid 76 km kom den. Ca hundra höjdmeter är inte extremt men en rejäl backe var det.
Wow vilka långa rakor, skymtar det inte någon med rött där framme? Kan det verkligen vara Johan eller Henry?. Nu är det jakt, två mil kvar och häng på andraplatsen. Visserligen mer än fem minuter efter den där röda ryggen men fortsätt mala. Johan hade väl orange tröja? Det måste vara Henry... Jag hoppar över drickstationer flera i rad för att få kontakt. En dryg timma efter att jag först fick syn på honom är han inom synhåll hela tiden och visst är det Henry. Vid 95 km är jag i fatt och säger ett bistert "morrn!" (kvart i sju på morgonen nu). Han ser mycket förbryllad ut och frågar om jag är stafettlöpare. Va? det är ingen stafett. Han säger något annat på norska med tysk brytning som jag inte uppfattar. Jag ignorerar honom och ökar farten. Han hänger på och jag lägger i ytterligare en växel och plötsligt sitter marasteget där. Efter en kilometer på 4.15 släpper han men jag fortsätter så gott jag kan hela vägen in i mål på 9:08:34.

2013-06-28 15.21.02

Jag klappar in Henry i mål och han ser fortfarande förbryllad ut över hur jag kunde komma före honom men han kommer och kramar mig och skrattar och talar norska med tysk brytning som jag återigen inte begrep.

Tvåa, jag blev tvåa i min ultradebut på loppet som funnits i mina tankar i fjorton år. Hurra!

Uppdaterad: 08 JUN 2016 02:58 Skribent: Pär Muhr

Postadress:
Västerås LK - Friidrott
Daniel Allard, Bohusvägen 23
72244 Västerås

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info