Hoppa till sidans innehåll
98-11

Då och nu!


Stockholm Marathon 1998 – 2011

 

Då var det dags för den där maran jag sprang för 13 år sedan (bild ovan) och då fick sådana problem med knäna att löpning över 10 km gjorde ont i en massa år framöver.

Numera är knäna fortfarande ett orosmoment, men klarar man asfaltsmaror utan smärta så behöver man inte vara allt för orolig längre.

 

Roger1

 

Ingen kenyan där inte!


 Lite om min dag i Stockholm:

 

Till frukost den här dagen blev det inte så mycket, den vanliga filtallriken med blandmusli, nötter/frukt och två mjuka mackor, vitt bröd, med ost på.

Tog även med en liten baguette och drickyoghurt för att eventuellt ta några timmar innan start, + lite blå dryck att sippa på.

 

Vi hade bestämt oss för att ta tåget ner/upp till Stockholm, eller rättare sagt, Ole sa att vi skulle åka tåg, och det visade sig ju vara helt rätt, gick väldigt smidigt.

Var tidigt (först) på plats nere vid station, inte känd för det precis, men nu gick bussen ner så konstiga tider så det vart lite tvärtom idag…

Vi blev tillslut hela 7 st. som samlades här i Västerås för att ta tåget, kul!

Blev en hel del snack om tider och planer för loppet, själv så var jag lite osäker på hur jag skulle lägga upp det.

Med rutin från två maror inom ett halvår, den senaste för bara en dryg månad sen så hade man lite hum om vilket tempo man skulle kunna starta i.

Men sen hade man ju hört om att Stockholm inte var den lättaste banan precis så det skrämde ju upp en lite, så med en tid under 3 timmar skulle jag vara rätt nöjd, kändes det då.

 

Framme i Stockholm skulle vi ta tunnelbanan upp till stadion, var bara att hänga med klungan med löpare, för själv hade jag noll koll på var vi skulle, hade jag varit själv hade jag nog gått upp till stadion, men då behövt fråga var stället låg…

 

Väl framme så plockade vi ut våra nummerlappar i ett stort tält, där det även var en massa företag som gjorde reklam för sina produkter, noll intresse för det såhär tätt inpå tävlingen, var bara att ta sig igenom labyrinten så fort som möjligt.

Hade också med mig resultat från några lopp så jag skulle få seeda upp mig till startled B, och det gick ju smidigt.

 

Ute ur tältet letade vi upp en plats på Östermalms IP:s konstgräsplan för att vila och ladda lite innan start.

Gick lite senare och bytte om i ett tält, var ju faktiskt lite småkyligt så tävlingskläderna åkte på rätt tätt inpå start.

Sen var det dags att ta plats i startfållan, visade sig att startgrupp B var ju verkligen en lyxig plats att starta ifrån, var väl 20-30 pers när man först kom dit, och eliten skulle starta precis framför nosen på en, kändes bra!

Blev tillslut rätt fullt i vår (Ole, Bosses och min) fålla, och vi väntade på startskottet.

 

Brukar för skoj skull kolla upp pulsen precis innan start, lite över 100 brukar vara standard, men nu var man nere på 65-75 nån minut innan start, var jag inte taggad för att springa eller vad är det här?

Den ökade inte heller när starten gick, puls på 73 vid pistolskottet, märkligt lugn kropp.

 

Kom inte iväg så bra i starten, men det var ju inget att stressa upp sig för, var ju en bit kvar..

Började kolla lite på gps-klockan för att få lite pejl på vilken fart man sprang i, blir ju lätt lite väl fort i starten på lopp.

Visade strax över 4:00 min/km till en början men första km gick på i 3:55 fart, är ju lätt nerför så då får det ju gå på lite mer än tänkt (hade väl inte tänkt så mycket, men lite drygt 4:a tempo om det kändes bra)

Började sen hitta en bra takt på runt 4 min/km som inte kändes så ansträngande, och pulsen var rätt låg såhär i början innan man hade haft någon riktig uppförsbacke, som brukar trigga igång hjärtat lite extra.

 

5 km på strax under 20 min, rätt fort men kändes bra just då.

Strax innan västerbron på någon lång raka där, (dålig på alla platsers namn) så började jag tänka lite negativt, började räkna ut hur långt jag hade kvar (35,2 km) och att snart kom den där bron som skulle vara rätt kämpig.

Det negativa försvann efter att bron var tagen där på första varvet, tänkte att det här var ju inget att frukta, liten knix med en lång slakmota för att sen få nerför en lång stund, kalas!

Magnus Vesterlund kom ikapp mig vid runt 10 km, fd. VLK’are som numera tävlar för Avesta OK, vi snackade lite där om hur det kändes och så, sen hade han något högre fart så han segade sig ifrån mig meter för meter.

Det skulle han få ångra, hehe, kom ikapp han rätt snabbt, han hade gått på lite väl hårt där enligt hans puls, så han drog ner lite på tempot.

 

Jag körde på i mitt 4 min/km tempo, men strax innan halvmarapasseringen så började det bli lite kämpigt, var motvind och en lång raka, lite uppför också tror jag, så jag tog en liten saltgurka där vid 21 km och tuggade i mig.

Var även nu det började kännas som om det var ett gruskorn som nötte mot baksidan på hälen, hade ju bara sprungit 17 km som längst i skorna (nyköpta) och då var det inga problem.

Vid 23 km gjorde jag ett snabbt stopp, tänkte att drar jag i strumpan och ändrar läge på den liksom så kanske det ger med sig.

I 10 meter blev det bra, för att sen bli lika irriterat igen..

Blev till att försöka blockera skavsåret så gott det gick, testade periodvis att trycka fram foten mer och även trycka bak foten så att det skulle skava mindre, men inget som var lyckat så det vara bara och bita i det sura å köra på.

 

Kilometrarna rullade på, blev aldrig att man tyckte det var så förbenat långt mellan markeringarna, som det gör när det börjar bli motigt.

Kom på mig vid flera tillfällen under loppet att jag hade kul, log för mig själv och njöt av publiken och stämningen runt omkring (alla nära och kära som hejade på), var även så att man fick kämpa några gånger för att hålla tillbaka känslorna/tårarna, något sorts lyckorus som kom över en då och då, händer vid långa lopp har jag märkt, om man börjar tänka för mycket.. J

 

Nu vid drygt 30 km så börjar man plocka lite folk, som gått ut för hårt och inte hade sin bästa dag.

Det i sig lyfter en en aning till, så västerbron var ingen match och när man sen kom ner mot rålambshovsparken? så var det en massa sambabrudar som dansa, man rycktes med och ville dansa på!

Strax därefter så var det en speaker som hejade på oss löpare, och sa att vinkar ni till publiken så applåderar de åt er.

Jag vinkade till med båda händerna och det blev ett jäkla liv, härligt! Bra stockholmare, ni är bra duktiga ändå, blev en till känslostorm att jobba på J

Fortsatte att plocka folk, nu var det många trötta fötter å ben, men jag fick aldrig någon dipp där mot slutet, var väl allt positivt man tänkte på som lyfte fram en.

Med 3-4 km kvar såg jag Ole:s linne lite längre fram, var som tusan, skulle jag komma före honom också, snacka om grädde på moset, eller vad man säger...

Segade mig ikapp under en km ungefär, för att sen springa om han, hejade till på han (slog han på armen) och han sa något, typ, ”du ser pigg ut, kör på”, och jag kände mig ju stark så jag matade vidare.

Sprang sen förbi Lisette som stod runt 40 km eller så, hon sa att jag var grymt bra och hon fick som svar att – ja, visst är jag grym! ;)

 

Sen dök helt plötsligt stadion upp, och man fick svänga in på löparbanorna, då kommer 400meters löparn i mig fram, klart man måste spurta när man är på fina stockholm stadion, så det blev en rejäl fartökning med pulsen i topp över mållinjen.

Och vilken tid, under 2:52, helt otroligt bra, fortfarande svårt att förstå.

 

Väntade in Ole som kom in på strax över 2:53 och vi tog oss rätt snabbt ner för att hämta våra värdesaker och kläder.

Träffade på Magnus, som kommit in på 2:57, ner vid konstgräsmattan, och vi gick gemensamt upp för att duscha.

Upp dit så skulle vi ta en genväg, som istället blev en rejäl omväg, men benen behövde gå av sig lite så det var bara bra.

 

Senare samlades vi vid konstgräsmattan för att kolla resultat och träffade även på en hel del klubbmedlemmar därnere, och de flesta hade gjort fina tider och var nöjda med dagen.

Ole och jag (vi fick inga andra med oss) begav oss senare till ett matställe för att fira lite, blev en god pizza med en flaska rödvin som vi delade på (Ole bjöd på vinet, go kille det där).

Efter det drog vi oss vidare ner mot station där det tydligen fanns ett O´learys så vi kunde se på Champions League finalen, kanon, tyckte Ole J , ähh var rätt bra match faktiskt.

På vägen dit ringde vi upp Lisette, som bodde på hotell med sin Mamma som hade sprungit maran under dan.

Hon var på och det blev en riktigt trevlig men rätt varm kväll där i soffan framför fotbollen!

Riktiga VIP-platser kändes det som, fast vi satt rätt fastkilade i den lilla soffan J , med en person (ich) som svettades floder…

Efter fotbollen tog vi adjö av Lisette och begav oss av mot det sista tåget tillbaka till Västerås, jag ville först ha det till att vi skulle till andra sidan stationen, men såklart var man helt fel ute (skyller på den där Guinnessen..), men skönt att man är med folk som har lite koll på saker & ting!

Slocknade nog först runt 02:30 där på natten, nöjd och glad med ett leende!

 

The End

 

//2:51:44

Uppdaterad: 07 JUN 2016 23:39 Skribent: Roger Carlsson

 

 Kontakta oss på This is a mailto link

och kolla även in oss på Instagram

Medlemsbloggar

 klicka in och läs!

har du någon? hör av dig!

Postadress:
Västerås LK - Friidrott
Daniel Allard, Bohusvägen 23
72244 Västerås

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info