Hoppa till sidans innehåll

Kerstins 100 mileslopp i Täby


TEC 100 miles 2010

 

Jag har sneglat på TEC ända sen i höstas men loppet har varit fulltecknat sedan länge så jag har med flit undvikit att gå in på hemsidan. För ett par veckor sedan satt jag en natt på jobbet och såg av en slump på Ultradistans att det nu fanns platser kvar och innan jag hann tänka över saken skickade jag iväg ett mail med en förfrågan. 20 min senare fick jag svar att jag var anmäld och välkommen. Ja men då så, då var det väl meningen att jag skulle vara med..

 

Det blev bara ett enda träningspass mellan anmälan och tävling pga förkylning men det kanske var lika bra det att inte hetsa sista veckan. Istället ägnade jag tiden åt att försöka få tag på utrustning och planera matintag och packning. En bra lampa, extra batterier och en extra nödlampa var obligatoriskt under dygnets mörka timmar. Efter 50 miles ingick även en värmefilt i den obligatoriska utrustningen. För att få lite mer tips om upplägg läste jag en del bloggar om andra deltagares förberedelser också. I Finland lärde jag mig att det är hårt att springa långt och hur viktigt det är att äta och dricka bra så jag bestämde mig för att bara ta med mig mat och tilltugg med naturliga ingredienser den här gången.  

Äntligen iväg! 

 

På tävlingsdagen duggregnade det och var 3-4 grader varmt. Jag småfrös och kände mig rätt ruggig men samtidigt förväntansfull. I sista sekunden bestämde jag mig för att strunta i ryggsäck och nöja mig med vätskebältet där jag genom att plocka bort ett par flaskor fick plats med minimal packning som energikakor och mobiltelefon. Stämningen vid starten var positiv och jag kände igen flera från tidigare ultralopp, bla Maria ”Marathonmia” Thomsen och Ken Hakata från IF Linnea och Emelie Andersen och Kristina Palten som jag delade hytt med på Finlandsresan.

 

Efter ett fyrverkeri gick startskottet och några löpare sprang iväg och vi andra joggade lugnt efter. Min enda plan var att springa långsamt men det var som vanligt svårt i början av loppet. Jag höll mig därför bakom löpare som jag vet är kloka och följde deras exempel och gick i uppförsbackarna redan från första varvet. Banan var en dryg mil lång och skulle alltså springas 16 varv. Den började med ett par kilometer lätt utför på asfalt och grusväg. Av någon konstig anledning blev den biten min värsta genom hela loppet trots att den borde varit den mest lättsprugna. Det blåste en del och framförallt i början av natten var det rätt hård motvind här i början av varvet. Sen var det dags för första passeringen av Roslagsbanan och grusväg längs järnvägen och Rönningesjön. En kort men brant backe passerades innan nästa järnvägskorsning. Över en liten bro och sen grusväg på andra sidan sjön. Efter knappt 4 km passerade banan en bondgård som dagtid var fylld av barnfamiljer på lördagsutflykt. Ett par korta backar i anslutning till gården och sen en lång flack grusväg bort till Skavlöten som passerades vid 5 km. Vid niotiden sattes det upp en extra mat- och dryckstation här och det det var toppen under småtimmarna. Efter Skavlöten bar det via asfaltsvägar av uppför och in i ett bostadsområde där doften av tändvätska spred sig under eftermiddagen och barnen hoppade studsmatta till sent in på natten.

 

Efter lätt nedförsbacke var det dags för skogslöpning längs smala stigar, den första biten flacka men blöta, längre fram lite backigare och fulla med stenar och rötter. Det här var mitt favoritparti, jag gillar generellt att springa i skogen och att få koncentrera mig på var jag satte fötterna flyttade fokus från tröttheten under de tunga nattimmarna. Sista biten ut ur skogen bjöd på lervälling men resten av banan in mot varvning var helt torr och skor och strumpor hann torka upp lite. Följande två kilometrar gick på asfalt längs cykelbana och till sist en kort bit upp genom skogen och in på varvningsområdet.

 

Vid varvningen möttes vi  varje varv av hejarop och applåder från de fantastiska funktionärerna! Vilka hjältar! Hela dagen och hela natten stod de där med samma glada leenden och gjorde allt för att underlätta för oss löpare. Mat- och dryckesbordet bjöd på allt man kunde önska och tävlingsledningen erbjöd sig att köpa till vad som helst om vi saknade något! De första varven nöjde jag mig med min egen dricka men jag insåg snart att jag behövde få i mig mer och när huvudvärken kom smygande på eftermiddagen var det ett tydligt tecken på vätskebrist. Jag ökade på vätske- och energiintag och försökte äta en smörgås vid varje varvning och fylla på med en energikaka per varv. Drickesflaskorna fylldes snabbt på av funktionärerna som var lite säkrare på hand och otroligt snabba att hjälpa till. Framåt kvällen hade jag tröttnat på smörgåsar och gick över på blåbärssoppa som fungerade perfekt under resten av loppet, i kombination med sportdryck. För de som önskade fanns allt från hamburgare till nygräddade våfflor att välja mellan.

 

De första varven sprang jag till större delen ensam. Det flöt på bra även om jag kände mig seg i benen och aldrig kände den där härliga lätta känslan som jag haft på tidigare ultralopp. Efter fyra mil började jag känna mig trött och det var skönt att snacka lite med passerande löpare. I början av femte varvet satt plötsligt snitslarna inte där de skulle utan vek av in i ett bostadsområde. Jag stannade till och tvekade och såg en löpare som var på väg i den nya riktningen samtidigt som Jonas Buud kom bakifrån, ropade ”Där har vi aldrig sprungit förut” och sprang förbi längs den ursprungliga banan. Mitt femte varv och det var andra gången han varvade mig! Jag ringde arrangören som gjorde en nödutryckning och flyttade tillbaka snitslarna och så vinkade jag tillbaka löparen på väg åt fel håll. Det visade sig vara Jonas från Studenternas som jag pratat lite med tidigare under loppet och vi höll väldigt jämnt tempo så vi slog följe. Toppen! Jag tycker om att springa själv men ännu bättre om att springa med trevligt sällskap, speciellt när tempot tillåter en massa prat! Femte och sjätte milen passerades utan större problem. Sjunde milen kändes mentalt lite tung, en mil som bara skulle göras för att äntligen få påbörja halvvägsmilen, men den gick över förväntan och humöret steg. Åttonde milen var bara rolig och vi var så nöjda med oss själva när vi sprang in för varvning och klockan visade drygt 9 timmar. Trevligt sällskap

 

Eftersom klockan närmade sig halv åtta och varven nu tog mellan 1:15 och 1:20 var det dags att sätta på sig pannlampan och dra på sig reflexvästen. Efter 50 miles var värmefilten obligatorisk och som tur var gick den också ner i vätskebältet. Jag hällde i mig rejält med blåbärssoppa och så var vi iväg igen. Blåbärssoppan skumpade runt med magen rejält första halvan av varvet och jag mådde inget vidare men så plötsligt vände det och energin kickade i. Resten av det nionde varvet var nog det bästa på hela loppet för min del, det mesta kändes lätt. När vi sprang in i skogen var det dags att tända pannlampan. Det blev lite som en annan bana efter att det blev mörkt, synfältet begränsades rejält även om min lampa lyste upp vägen jättebra. Jag var fundersam innan på hur det skulle gå genom skogen med alla stenar och rötter men det var inga problem alls. Det var nog värre på grusvägarna för jag började få in mer grus i skorna. Mina älskade Puma roadracers har ju tyvärr stora hål i tyget på sidorna och är inte dirket täta längre. Flera mer erfarna löpare hade gaiters på sina skor och det ångrade jag att jag inte hade. Jag orkade bara inte stanna och tömma skorna och lyckades på något sätt skyffla undan gruskornen så att de inte skavde.. Tionde varvetgick av bara farten men nu började Jonas må illa och behövde några korta gåpauser. När det var någon km kvar på varvet saktade han ner och släppte mig. Jag kände mig hyfsat fräsch så jag tackade för sällskapet och fortsatte själv. Vid varvningen stod plötsligt David Backman där! Han hade ringt innan och sagt att han skulle dyka upp och springa med något varv och jag blev jätteglad förstås!

 

 

Arrangörerna hade nu satt upp ett extra bord med vätska och tilltugg vid femkilometerspasseringen så jag beslöt mig för att ta av mitt vätskebälte. Jag var vid det här laget ordentligt trött i rygg- och magmuskler och hoppades att det skulle bli bättre utan bältet. David hakade på och vi stack ut på banan i sakta mak. Nu var jag inte alls fräsch i benen längre och jag orkade knappt svara på Davids småprat. Jag uppskattade verkligen att han sprang med men kände mig jätteotrevlig som bara muttrade enstavigt tillbaka.. Liten tempoökning blev det nog och jag får väl skylla lite på det men det gick riktigt tungt hela varvet. Det var skönt att slipa vätskebältet trots att det innebar att jag fick ha mobiltelefon och värmefilt i händerna och mot slutet av varvet minskade känningarna i rygg och mage. Det kändes fint att passera 11 mil som var mitt tidigare distansrekord! David skulle inte bara springa med mig utan även med Jonas Wängberg från Enköping (numera VLK medlem också!) så han stannade till vid varvningen för att invänta honom. När jag stack ut på mitt tolfte varv hade segraren i herrklassen, Jonas Buud, redan gått i mål på ofattbara 12 timmar och 32 minuter! Han krossade det gamla svenska rekordet och sänkte rekordtiden med fem timmar! Mörker!

 

Tolfte varvet blev ett varv på egen hand som jag inte minns mycket av. Ärligt talat minns jag inte mycket från de kommande varven heller. Eller om det verkligen var tolfte varvet jag sprang själv.. David sprang med mig fyra varv på natten och frampå småtimmarna, så mycket vet jag iaf. Och det var verkligen tur att han var med. Jag blev både tröttare i kroppen och allt sömnigare ju längre tiden gick. Näst sista varvet var jag så trött att jag t o m somnade stående lutad mot ett bord medan jag fick blåbärssoppa tillblandad!

 

Innan jag stack ut på näst sista varvet kom tävlingsledare Jan Söderkvist fram och berättade att jag låg bra till för att slå det svenska rekordet på damsidan men att han inte visste om jag ledde loppet eller inte. Eftersom jag varvet innan hade blivit omsprungen av Sandra Lundqvist som såg hur pigg ut som helst var jag rätt säker på att hon låg i täten men det fick mig iaf att fortsätta springa och inte börja gå på heltid. Med två, eller kanske tre, varv kvar hade jag börjat jag gå lite mellan backarna också. Jag har nog aldrig sprungit ett lopp tidigare där jag längtat så efter backar men här var ju backe lika med vila och mot slutet kändes det som att det var alldeles för lite backar! Den stora utmaningen de här sista varven var att börja springa igen när backen tog slut, att övertyga hjärnan om att inte  lyssna på tröttheten i benen utan att få fart på dem istället. Vid det här laget var jag dessutom så sömnig att jag vinglade kors och tvärs över vägen när jag gick, av någon anledning gick det bättre att hålla linjen när jag sprang. De otroligt positiva funktionärerna tog emot med applåder och hejarop som vanligt och sa något om att ”nu vänder det, nu blir det lättare” när jag gick in för min sista varvning. Jag önskar att det hade stämt n på mig..

 

David fick nys om att Jonas W precis hade passerat så han stack iväg för att springa ikapp medan jag för sista gången fyllde på med vätska och energi och laddade mentalt för min avslutande mil. Det blev ett slitvarv men jag bet ihop och sprang på. Jag passerade David och Jonas vid andra järnvägskorsningen där de hade en gångpaus. Jag passerade otroligt nog flera löpare det här varvet trots att det kändes som att jag knappt tog mig framåt. Det var många som gick ganska mycket nu på slutet av natten. Min energi räckte inte till något högt tempo men iaf till uppmuntrande kommentarer till alla jag träffade längs banan. Mest imponerad är jag av Mia och Staffan som fortfarande såg så glada ut och fortfarande verkade ha kul! Jag gick några meter med dem och pratade en stund och ungefär samtidigt började fåglarna kvittra och det ljusnade mellan träden. Det gjorde susen, jag kände mig lite piggare och när jag sprang in i skogen för sista gången var det roligt igen. Jag var inte lika sömnig längre och fötterna hittade vant rätt väg mellan rötterna. Jag brydde mig inte om att undvika lervällingen längre utan sprang rätt igenom, blöta skor spelade inte längre så stor roll. Retsamt nog fick jag in ett sista störande gruskorn i vänsterskon som la sig fint tillrätta mellan stortå och långtån. Det fick ligga där och skava, det kunde jag stå ut med. Sista asfaltsträckan tvingade jag mig att springa hela vägen och det kändes otroligt skönt när jag fick svänga in på den lilla skogsstigen sista biten in mot målet. Målgången var en av de bästa stunderna jag kan minnas från de sista åren. Jag var så glad över att vara i mål och ha klarat att genomföra hela loppet, tiden blev 20:20:28. Jag fick bekräftat att Sandra vunnit loppet på ny svensk rekordtid men att jag kom in som tvåa och även jag var en bra bit under tidigare svenska rekordet. Efteråt träffade jag Sandra i omklädningsrummet och hon berättade att det hade kännts så bra hela loppet. Vilken värdig vinnare!

 

100 miles, en magisk sträcka, jag kan fortfarande knappt förstå att jag faktiskt gjorde det. Med hjälp av mina fantastiska medlöpare Jonas och David, de otroliga funktionärerna, massor av blåbärssoppa och mina älskade skor. Jag fick höra efteråt att jag var lite udda som aldrig bytte skor men det behövdes ju inte. Tyvärr blir det inget mer lopp för skorna, de har fått gå i pension nu, men jag har köpt ett pra preis likadana till nästa tävling för säkerhetsskull :-)  Jag tänker inte gå i pension på länge. Vi ses på Munkastigen! Trött men nöjd! 

Uppdaterad: 07 JUN 2016 23:33 Skribent: Kerstin Rosenqvist

 

 Kontakta oss på This is a mailto link

och kolla även in oss på Instagram

Medlemsbloggar

 klicka in och läs!

har du någon? hör av dig!

Postadress:
Västerås LK - Friidrott
Lennart Wirsäll, Kryddgårdsgatan 3D
72460 Västerås

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info