Hoppa till sidans innehåll

Clares story om St. Olavsloppet 2011


Finns också som wordfil här

“Ha kul och se till att du orkar hela vägen”

 

St. Olavsloppet är en stafettävling över fyra dagar, 300km från Trondheim i Norge till Jämtländska Östersund – eller vice versa, det varierar från år till år. Det beskrivs på engelska som “the world’s most beautiful relay” och det är nog inte fel när solen skiner. Jag har haft turen att springa med Järpens damlag – Stimmet – varje år sen 2003 (förutom från ifjol, när kryckor satte stopp för det). I år missade jag den första, obehagligt varma dagen i Norge och den något svalare andra dagen, och anslöt mig till laget på den svenska sidan av gränsen på dag tre.

Jag åkte med lagets minibuss från Järpen, kl 07:30 på fredag morgon. Vi var 9 stycken som skulle åka mot Norge och vi bestämde i sista stund att två stycken skulle åka bil istället. Logistiken med många växlingar är knepigt, speciellt om man tar vara på de ”extra växlingar” som erbjuds för att korta ner sträckorna, men som kräver fler löpare per lag. Vi brukar ha en buss och två bilar till.

Det tog nära 90 minuter att köra mot första växlingen (den som sprang första sträckan från Sandvika och uppe på kalfjället hade åkte tidigare eftersom vi var i den första startgruppen). På vägen dit blev det uppenbart att värmeslag inte skulle vara ett problem idag – på toppen var det 8 grader, dimmigt och regnigt. Dagens etapp vindlade ner längs väg 322 till E14 väster om Duved, och sen längs ”gamla vägen” till målgången i Åre. Det är vackert även när vädret inte är det optimala, med fjäll, skog, vatten och – ibland – vyer.

Min sträcka var 7,7km, från Saxvallen till Moan. Det var fuktigt i luften och växlingen låg på en lerig väg i en myr. Med blötta fötter plaskade jag ut på vägen från växlingen. Närmaste lag var 5 minuter före, vilket verkade ointagligt för mig, och nästa lag var nog 5 minuter bakom, enligt förvarningssystemet. Det var bara att tuffa på ensam längs vägen.

Man skulle kunna tro att det vore mest utför på en dag som startade på kalfjället och slutade bredvid Åresjön, men nej. Vägen rullade lätt uppför och utför, så jag njöt av skogen och av att vädret var alldeles lagom. Till min stora förvåning dök första kilometerskylten upp innan 5 minuter hade passerat och även om det kändes bra så jag bestämde mig att jag inte skulle pressa för hårt. Jag hade inte sprungit med en klocka på armen på flera år, eller haft en bra sammanhängande träningsperiod på lika länge, så jag hade svårt att tro att jag kunde hålla det tempot hela vägen.

Efter drygt 2 km såg jag Stimmets buss parkerad vid sidan av vägen – lite hejarop är alltid roligt. För oss är det en viktig del av tävlingen, att heja på de som springer. Framkörandet av löpare planeras så att det går att heja på alla under etappen.

Löpningen kändes fortfarande överraskande bra, även om det var några långa sega backar. Jag kunde nu se ryggen på mannen framför och jag började närma mig. Att döma från hans hejarklack var det ett norskt lag som tyckte om hög musik, så de var roligt sällskap på vägen och hejade på mig glatt allt eftersom jag närmade deras lagkamrat. Jag hann ikapp honom vid toppen av en backe efter ca 5,5 km – han verkade lite sliten, men tackade när jag sa att han skulle hänga på, det var inte så långt kvar (efteråt såg jag att lagets tröjor hade ”vi springer i kommunalt tempo” på framsidan).

Sofia inväntande mig i växlingen.  Hon är en 14-årig dotter till en god vän. Hon hade sprungit med sin mamma några år innan och skulle nu springa själv för första gången. Jag lämnade över chippet, fastsatt i ett kardborrearmband, till henne och hon joggade iväg. Hennes pappa hade kört en timme för att heja på henne under hennes 3,5 km sträcka. Hans bil och Stimmets (med mig i) följde efter för att plocka upp henne. Det gick bra för henne och vi var ett glatt sällskap som fortsatte längs vägen mot Åre, vinkande åt vår buss och löpare när vi råkades längs vägen.

Sista sträckan skulle springas av en nykomling i laget, nyinflyttad till Järpen, men ryktet sade att hon hade en topp 20 placering i Göteborgsvarvet – och det stämde att hon var klart snabbast i laget! Vi alla träffades vid målet och sprang över linjen tillsammans – sen berättade vi dagens historier för varandra. De som hade sett Petter Northugs bara överkropp var speciellt lyckliga, men några av oss kunde kontra med att vi hade sett Helena Ekholm springandes förbi som en idrottsgudinna.

Trots stora idrottsstjärnor, S:t Olavsloppet är en genuin löparfest för alla. Elitklassen har bara 5 lag, jämfört med Motion Mix, med 168 lag – segertid för elitklassen var 19:07:58, medan mixklassen hade en vinnartid på 18:58:09… långsammaste lag tog 31:51:43 – och i år var det inte Stimmet (vi var näst sist, med 31:33:35!). Mittemellan finner man lagen från ett antal små byar, idrottsklubbar som inte tar det allt för allvarligt – som IK Skabbräven, som springer med svansar nedstoppad i byxorna, eller Kung Sture som i år sprang med krona, mantel och spira. Det finns även lag vars deltagare kommer från en enda släkt. Jag tror att elitlag kan klara sig med max 14 löpare under den längsta dagen, men Stimmet hade 18.

Lördagens etapp gick från Åre via Järpen, så de flesta av oss fick en mjukstart på morgonen (tur, eftersom några av oss hade hamnat på krogen natten innan…) och vi samlades vid växlingen till den överraskande nyheten att Stimmet låg först. Det skulle inte hålla länge eftersom lagen i nästa startgrupp brukar hinna ikapp oss efter ca 2,5 mil, men det var en rolig start på dagen.

Fem av oss klämde ihop oss i en bil och de andra satte sig i bussen, och så rullade vi iväg på dagens äventyr. I bilen hade vi ett par timmar på oss att heja på andra, vilket vi gjorde… innan vi kom på att Stimmet nu låg 15 minuter före tidsplaneringen och vi borde hitta till våra växlingar. En rolig sådan är inne i Wångens ridhus (travsportens riksanläggning), där löpare springer in på den ena sidan och ut den andra, framför åskådare på ”parketten”. Därifrån var det vidare till Glösa – ingen tid att titta på hällristningar, nu var vi 20 minuter ”före” och jag skulle till min växling i Nälden.

Vädret var skönt, ca 20 grader och inte alltför soligt. Jag hade 30 minuter att vänta, så jag joggade lite och tittade på andra lag – de två snabbast startgrupper var nu ikapp oss, så vimlet vid växlingen hade alla från supertränade elitlöpare till… tjaaa… mig! Jag kände på mig att det nog kunde bli lite kämpigt idag. I Stimmet säger vi aldrig ”kör hårt”, utan ”ha kul och se till att du orkar hela vägen”, men idag skulle bli en blandning av båda. Dessutom mentalt jobbigt, eftersom jag visste att det var osannolikt att jag skulle ta in på någon framför mig.

Jag trodde jag gick ut ganska fort med mina mått mätta. Det kändes så när jag sprang förbi påhejandes familjer som satt i solstolar på deras gräsmattor, även om jag blev enkelt förbisprungen av elitlöpare, så blev jag förbryllad när första kilometerskylten syntes efter 6½ minut. Det kändes helt fel, men jag bestämde mig för att glömma det och bara titta framåt. Nästa skylt dök upp efter drygt 5 minuter så jag kände mig genast lite bättre. Sträckan var 8,1 km längs en grusväg i skogen med några långa och sega backar, dock inte speciellt branta och inte mycket att titta på förutom passerande löpare.

Det trevliga med motionsklassen, speciellt längre ner i rangordningen, är att man hejar på varandra – ”häng på mig, du klarar det” och ”kämpa på”, eller helt enkelt ”heja Stimmet!” i mitt fall. Laget har tävlat oavbrutet i 19 år och nästan alltid placerat sig sist eller näst sist. Vi är det enda damlag som inte kommer från en idrottsklubb och våra underbara lagledare beskriver oss som ett kompisgäng – även om vissa av oss egentligen umgås under fyra intensiva dagar varje år. Åldersspridningen är oftast från ca 8 år till 60+, och kapaciteten lika varierande – enda som krävs är att man kan orka jogga hela sin sträcka. Detta betyder att vi tillhör lagen som har byggt upp en viss rykte – som Karolinernas Återkomst (läs om vad som hände Karolinerna i Tröndelag under nyårsafton år 1718, så förstår ni varför vi är ofta rivaler för sista plats) eller lag Vi går over grensen… ja, ni fattar…

Jag var förbryllad när jag kom till förvarningen före 7 km och de hade en skylt med ”1 km kvar”. 300-400m senare passerade jag 7 km skylten – matematiken gick inte riktigt ihop med 8,1 km, men jag sprang på. Jag log åt en passerande löpare med Behöver du psykolog hjälp? och en webbadress på baksidan av hans neonrosa T-shirt. ”Ja, kanske”, tänkte jag.

Det var väldigt skönt att lämna över chippet och se att min tid inte var så dåligt som det kändes. Jag kom dessutom på att den extra långa kilometern troligtvis orsakades av den långa omvägen runt parkeringen från växlingen som hade förskjutit allt. Inte ofta som det händer i denna tävling, oftast kan man bara skylla långa (eller korta) kilometrar på sin egen dagsform.

Dagen gick vidare med vackra vyer över Storsjön och fjällen, till målgången på Stortorget i Östersund. Torget var fyllt med löpare samt familjer och atmosfären var fantastisk. Vi samlades igen vid målgången för att invänta våran sista löpare för året. Det är en tuff backe från Storsjöns strand upp till torget, men löpare blir påhejade hela vägen – sen ansluter sig deras lag så de spurtar in tillsammans. Det är otroligt mäktigt att se alla som har varit med och sprungit från Trondheim till Östersund. S:t Olavsleden (or St Olofsleden, beroende på vilken sida av gränsen man befinner sig) är en historisk pilgrimsväg – Jämtland och Tröndelag har delat mycket över många sekler och denna tävling är bara en del av det fortsatta samarbete mellan grannar som präglar regionen.

Plötslig är vår löpare där, i början på backen – och sen springer vi alla i mål, fnittrande glada över en etapp som slutade 30 minuter ”för tidigt” och en gemensam ansträngning som gjorde att vi sprang 110 km på mindre än 10 timmar. Vi firade med en middag ”på stan” innan färden hemåt. Planeringen är redan igång för nästa år, Stimmets 20 års jubileum – vissa av oss har redan paxat våra sträckor, och nästa år ska jag på besök i vårt vackra grannland.

Om du någonsin får chansen att delta i denna tävling, tveka inte att tacka ja – i mitt tycke är det en löparfest utan dess like. http://www.st-olavsloppet.com/

Som ett tillägg, jag såg tyvärr inga 100km löpare på lördagen, förutom för en i målet – men stort grattis till Jonas W för din prestation, hoppas du njöt av dagen!

 

Uppdaterad: 08 JUN 2016 03:21 Skribent: Roger Carlsson

 

 Kontakta oss på This is a mailto link

och kolla även in oss på Instagram

Medlemsbloggar

 klicka in och läs!

har du någon? hör av dig!

Postadress:
Västerås LK - Friidrott
Daniel Allard, Bohusvägen 23
72244 Västerås

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info